”hurreni småbrudar där bak kan ni knipa igen pajhålen eller ska jag behöva komma dit och göra det åt er?!”

wpid-20150601_190910.jpg

Ingen vill ju vara den där sura och griniga tjejen som är helt ur balans. Som folk tänker ”oj hon har det nog jobbigt hemma eller är kanske lite förstoppad” om. Jag säger ofta ifrån men jag blir aldrig arg. Eller jag visar det inte rättare sagt. Men det kan ändå vara jobbigt att säga ifrån. En träningsanläggning kan nog vara en lika stor grund till konflikter som en gemensam tvättstuga. Det är svett som ska torkas, inställningar på maskiner, pratiga motionärer och folk som inte gör rent efter sig i duschen.

I dag på Intervall Flex-passet var det ett gäng killar som inte slutade prata. Flera hyschade men de verkade inte höra. Det är samma sak varje vecka. När jag inte längre hörde vad ledaren sa, gick jag fram till killarna och bad dem hålla tyst. Jag var ärligt talat ganska irriterad vid det laget. Hade velat ropa högt och ljudligt: ”hurreni småbrudar där bak kan ni knipa igen pajhålen eller ska jag behöva komma dit och göra det åt er?!”. Istället pratade jag som jag gör med barnens kompisar när de behöver en tillrättavisning. Så där sammanbitet vänlig bara för att det inte är en familjemedlem. Slängde in två tummar upp och ett sjukt fejkat smile. Ångrade både tummarna och smilet när jag vände mig om och gick till min plats. Testade smilet när jag kom hem framför spegeln och jag såg ut som Gollum i sagan om ringen. Kanske var det därför de flackade så med blicken när jag sa ”ses nästa vecka då grabbar” när jag passerade dem i hallen på väg ut..

Nästa utmaning var då jag kom ut på parkeringen och blivit in-parkerad. Jag stod länge och funderade hur jag skulle göra. När jag i en högst ograciös och ovärdig ställning kravlade mig in i förarsätet tänkte jag ”det enda jag begär är att ägaren till den andra bilen inte kommer just precis nu”. Jag tror inte att ett ”snygg bil, usel förare” eller ”må lopporna från tusen kameler hemsöka dina armhålor din parkeringsligist” skulle få så mycket genomslag. Jag skulle inte direkt utstråla pondus hängande över sätet med rumpan i vädret, benen i någon slags spagat och jackan som åkt upp över ryggen då jag inte tänkte på att ta av den tunga träningsväskan som hasat ner i nacken.

Visst kan det vara jobbigt att säga ifrån. Och man ska definitivt välja sina strider. Men jag tror det är väldigt viktigt att säga ifrån ibland. För att respektera sina egna känslor. Säger jag ifrån tar jag ansvar för mina egna känslor. Därför är det viktigt att även ta ansvar för motpartens känslor. Man kan säga ifrån på ett bra sätt och på ett dåligt sätt. Det är precis lika viktigt att kunna släppa saker och bara låta ”det” vara. Som med parkeringsincidenten. Jag kan inte ge er en spännande eller rolig upplösning. Jag skrattade åt mig själv och situationen, åkte hem och fikade med min man och berättade en rolig historia. Och det känns hur bra som helst.